Han är borta,

borta på innebandy. Hjärtat alltså. Själv sitter jag i köksfönstret å känner att jag MÅSTE göra nått. Kroppen ömmar, efter att ha gjort en vinterhage. Men än fast ja ba ha gjort det ömmar kroppen, ändå känner jag att jag MÅSTE ut å prestera. Jag MÅSTE ut å göra nått.

Kollar ut genom fönstert, färgerna ut är så hilma fina nu. Snart syns dem inte mer, mörkret faller över oss. Man ser snart inte ens handen framför en.

Önskar att jag hade en tjejkomip här som man kunde prata med, en som skulle vilja följa med ut å rida. En man kunde skratta med. Men just nu finns det ingen sån här. Vad gör jag?

Hundarna ligger i hallen å önskar att jag lunde fara ut så dem fick följa med. Känner mig dum, dum som sitter här.

Lyssnar på spotify, hjärtat systers lista för att vara mer exakt. Hon ha bra smak. Vissa av låtarna tycker jag passar extra bra till just detta fina vänder ute, solen precis på väg ner å massa coola färger som naturen själv skapat.

Snart, när mörkret dragit in över oss kommer den här MÅSTE känslan att försvinna. Sen blire ångest. Ångest över att, Varför har jag inte gjort ditt som datt när solen sken över oss. Ångest över att jag är en riktig latis som aldrig ids göra saker och ting. MÅSTA må dåligt över att man aldrig gör saker och ting.

Efter den ångesten kommer söndags ångesten. Ångest över att det snart är slut på denna dag och snart är det måndag igen.

Finns så fruktansvärt mycket jag har ångest över, mår dålig över. Tar tag i sakerna till slut å känner en lättnad. Sen kommer ångesten igen. Lata Linda!